Dagen jag fick min Gabriel
Vet att jag skulle ha fått arselt i vagnen och se till att få det psykociala arbetet färdigjort, men jag orkar intee - inte just nu! :/
Gabriel Adam Elias Marklund Hermansson Y
Så, här kommer mitt inlägg om min sjukhusvistelse innan och efter förlossningen.
Jag skriver den text, plus lite av det jag minns och vill lägga till, som jag skrev då jag fortfarande låg kvar inne på avdelning 62 C och har sparat i Gabriels babybok.
När jag skrev den här berättelsen var Gabriel endast två dagar gammal och jag skrev den ur det nyfödda gossebarnet, som ännu inte fått något namns, perspektiv
Allt började med att Mamma började få värkar under tisdagskvällen den 17/6 klockan 21.30 (vecka 32+5), men eftersom Jag var beräknad till den åttonde augusti tjugohundraåtta, 080808, tänkte inte Mamma alls på att det kanske var dags för Mig att vilja komma ut och se världen.
Då värkarna aldrig släppte och kändes riktigt ordentligt (Mamma måste ha varit väldigt blind, eftersom en tanke inte ens slog henne).. Hon fick sig inte en blund när hon låg där och kved bredvid min sovande Pappa. Hon vandrade och vandrade, men klockan 04.00 på onsdagsmorgonen bestämde hos sig i alla fall för att verkligen försöka sova. Efter ca tio minuters vila, känner Mamma att det hände något i byxan, klarvaken springer hon in till toaletten och får se blod - massor av blod!
Panikslagen skriker hon på Pappa som pallrar sig in till toaletten och undrar vad som händer. Pappa ringer till förlossningsavdelningen och undrar vad vi ska göra och dem ber oss att skynda oss in till Nyköping.
När vi väl kommer in, får Mamma och Pappa komma in till ett förlossningsrum där dem kollade hur allt stod till och då får dem veta att Mamma är öppen 2-3 centimeter och att Jag troligen skulle komma till världen redan under förmiddagen (nu var klockan halv sex på morgonen). Eftersom Jag var alldles för tidig, hela åtta veckor, fick Mamma brikanyl genom dropp (vilket ska stoppa upp förlossningen) Och, det fungerade!
Eftersom Nyköping inte tar emot förlossningar tidigare än i vecka 36, och Jag låg i mammas mage i vecka 32+5, blev vi skickade i ambulans till Eskilstuna. Med i ambulansen fanns Pappa och en förlossningsläkare samt en massa värmefiltar, ifall Jag skulle få för mig att komma ut under ambulansfärden.
Resan var riktigt lång och ordentligt jobbig för Mamma. Brikanylen gjorde att Mamma var illamående och spydde som en gris och hon har nog aldrig någonsin varit med om en värre bilfärd!
Eftersom Pappa var nervös satt han bredvid och åt macka och drack cola,vilket också gjorde att Mamma inte mådde så bra - bara lukten av mat gjorde henne spyfärdig! men även han var ju tvungen att skaffa krafter.
Väl inne i Eskilstuna fick Mamma och Pappa ligga inne på ett förlossnigsrum, men nu fanns inte längre några värkar, allt verkade ha lugnat ned sig!
Mamma fick varken gå eller sitta upp då Jag kunde trycka på för mycket och alla ville att Jag skulle stanna inne i magen så länge det bara gick just för att Jag skulle bli äldre och hinna utvecklas mer, speciellt mina lungor så att Jag skulle kunna andas själv när Jag fick se världen för första gången.
Sängen fick bli mammas hem - i två veckor till! och efter en veckas liggandes i den där sängen, kunde hon röra på sig lite grann, men ville hon ta sig ut ur rummet, var det rullstol som gällde!
Men de var ena långa veckors väntan, Mamma och Pappa ville ju så gärna få träffa och lära känna mig!
På ultraljudet kunde läkaren se att nästan hela livmoderertappen var utplånad, att jag var så liten och vägde 1900g, men att jag för övrigt mådde jättebra!
Den 29 juni 2008 klockan 07.30 (vecka 34+2) tittar Mamma på klockan och ser att Pappa höll på att missa bussen till jobbet (Pappa åkt buss fram och tillbaka från Nyköping för att kunna jobba under dagarna). Mamma väcker honom och lägger sig ned för att fortsätta sova. Klockan 08. 40 känner hon samma sipprande känsla som då när slemproppen gick, bara det att nu kom inget blod - utan vatten!
Pappa far upp ur sängen och Mamma fnissar till, inga värkar hade ännu startat. Mamma fick sig en knäpp och slängde sig på tandborsten, eftersom hon fick för sig att hon verkligen inte ville ha dålig anderdräkt om nu förlossningen satte igång...
Den första värken kom vid ca fem över åtta och den gjorde ont - riktigt ont! den andra kom tio över och efter det var tredje minut. Dem blir bara tätare och tätare och gör riktigt ont!
Sköterskan Ida, som fanns hos oss under hela förlossningen, undrar om lustgas var något för Mamma och JA - det var det verkligen!
Efter första andetaget med 50/50 lustgas/syre, blev Mamma jättefnittrig och alla tre; Mamma, Pappa och Ida stog där och fnittrade ikapp till dess att nästa värk kom då fnittret övergick till kvidande.
(under hela förlossningen, från det att jag fick lustgas, kommer jag ihåg att jag fick för mig att det inte alls var jag som låg där och födde, det var någon annan. Jag kommer ihåg hur jag ser en kvinna föda, som om jag vore ovanför henne och ser henne föda barn, men att jag känner hennes smärta och skriker med henne när hon skriker) skumt, right? haha..
När barnmorskan för första gången kollar hur pass mycket Mamma öppnat sig, hade redan hela livmoderertappen utplånats och hon var nu öppen sju centimeter. värkarna kom med mindre än en minuts mellanrum och hon hade jätteont - hela tiden!
strax efter nio fick Mamma trycka på och klockan 09.58 fick jag se världen för allra första gången!
(Jag kommer ihåg här hur rädd jag var när Bebis inte skrek något när han väl var ute.. kommer ihåg hur jag skräckslaget skriker till barnmorskan att "varför låter den inget??" men strax därpå hör jag det ljuvligaste skriket jag någonsin hört - min lilla, lilla pyttebebis)!
Eftersom jag var sex veckor för tidig, sprang alla läkare som fanns i rummet och som Mamma inte upptäckte förrän nu - säkert fyra stycken(?), iväg med mig för att kolla att jag mådde bra, vilket jag gjorde och fick äntligen komma upp på Mammas mage och Äntligen fick Mamma och Pappa bara ligga där och njuta av Mig! Efter att dem fått beundra mig, var jag tvungen att åka upp till avdelning 62C (en neonatal avdelning för barn som är för tidigt födda), med min Pappa.
Mamma fick fick ligga och vila, men de enda hon låg och tänkte på var att hon ville vara där med Mig, Sitt Gossebarn utan namn. Jag var den finaste Mamma och Pappa någonsin skådat med mycket, svart hår på huvudet, polisonger, stora mörkblå ögon och självklart - en Hermanssonsnäsa!
Gabriel var en liten, liten sparv.
Storlek 50 var alldeles, alldeles för stort och de enda kläder han kunde ha var i storlek 40,
vilket också var stort.
När Gabriel var tre månader kunde han äntligen ha storlek 50.
Vikt. 2222 g
längd: 44 cm
huvud omfång: 32 cm
Gabriel Adam Elias Marklund Hermansson Y
Så, här kommer mitt inlägg om min sjukhusvistelse innan och efter förlossningen.
Jag skriver den text, plus lite av det jag minns och vill lägga till, som jag skrev då jag fortfarande låg kvar inne på avdelning 62 C och har sparat i Gabriels babybok.
När jag skrev den här berättelsen var Gabriel endast två dagar gammal och jag skrev den ur det nyfödda gossebarnet, som ännu inte fått något namns, perspektiv
Allt började med att Mamma började få värkar under tisdagskvällen den 17/6 klockan 21.30 (vecka 32+5), men eftersom Jag var beräknad till den åttonde augusti tjugohundraåtta, 080808, tänkte inte Mamma alls på att det kanske var dags för Mig att vilja komma ut och se världen.
Då värkarna aldrig släppte och kändes riktigt ordentligt (Mamma måste ha varit väldigt blind, eftersom en tanke inte ens slog henne).. Hon fick sig inte en blund när hon låg där och kved bredvid min sovande Pappa. Hon vandrade och vandrade, men klockan 04.00 på onsdagsmorgonen bestämde hos sig i alla fall för att verkligen försöka sova. Efter ca tio minuters vila, känner Mamma att det hände något i byxan, klarvaken springer hon in till toaletten och får se blod - massor av blod!
Panikslagen skriker hon på Pappa som pallrar sig in till toaletten och undrar vad som händer. Pappa ringer till förlossningsavdelningen och undrar vad vi ska göra och dem ber oss att skynda oss in till Nyköping.
När vi väl kommer in, får Mamma och Pappa komma in till ett förlossningsrum där dem kollade hur allt stod till och då får dem veta att Mamma är öppen 2-3 centimeter och att Jag troligen skulle komma till världen redan under förmiddagen (nu var klockan halv sex på morgonen). Eftersom Jag var alldles för tidig, hela åtta veckor, fick Mamma brikanyl genom dropp (vilket ska stoppa upp förlossningen) Och, det fungerade!
Eftersom Nyköping inte tar emot förlossningar tidigare än i vecka 36, och Jag låg i mammas mage i vecka 32+5, blev vi skickade i ambulans till Eskilstuna. Med i ambulansen fanns Pappa och en förlossningsläkare samt en massa värmefiltar, ifall Jag skulle få för mig att komma ut under ambulansfärden.
Resan var riktigt lång och ordentligt jobbig för Mamma. Brikanylen gjorde att Mamma var illamående och spydde som en gris och hon har nog aldrig någonsin varit med om en värre bilfärd!
Eftersom Pappa var nervös satt han bredvid och åt macka och drack cola,vilket också gjorde att Mamma inte mådde så bra - bara lukten av mat gjorde henne spyfärdig! men även han var ju tvungen att skaffa krafter.
Väl inne i Eskilstuna fick Mamma och Pappa ligga inne på ett förlossnigsrum, men nu fanns inte längre några värkar, allt verkade ha lugnat ned sig!
Mamma fick varken gå eller sitta upp då Jag kunde trycka på för mycket och alla ville att Jag skulle stanna inne i magen så länge det bara gick just för att Jag skulle bli äldre och hinna utvecklas mer, speciellt mina lungor så att Jag skulle kunna andas själv när Jag fick se världen för första gången.
Sängen fick bli mammas hem - i två veckor till! och efter en veckas liggandes i den där sängen, kunde hon röra på sig lite grann, men ville hon ta sig ut ur rummet, var det rullstol som gällde!
Men de var ena långa veckors väntan, Mamma och Pappa ville ju så gärna få träffa och lära känna mig!
På ultraljudet kunde läkaren se att nästan hela livmoderertappen var utplånad, att jag var så liten och vägde 1900g, men att jag för övrigt mådde jättebra!
Den 29 juni 2008 klockan 07.30 (vecka 34+2) tittar Mamma på klockan och ser att Pappa höll på att missa bussen till jobbet (Pappa åkt buss fram och tillbaka från Nyköping för att kunna jobba under dagarna). Mamma väcker honom och lägger sig ned för att fortsätta sova. Klockan 08. 40 känner hon samma sipprande känsla som då när slemproppen gick, bara det att nu kom inget blod - utan vatten!
Pappa far upp ur sängen och Mamma fnissar till, inga värkar hade ännu startat. Mamma fick sig en knäpp och slängde sig på tandborsten, eftersom hon fick för sig att hon verkligen inte ville ha dålig anderdräkt om nu förlossningen satte igång...
Den första värken kom vid ca fem över åtta och den gjorde ont - riktigt ont! den andra kom tio över och efter det var tredje minut. Dem blir bara tätare och tätare och gör riktigt ont!
Sköterskan Ida, som fanns hos oss under hela förlossningen, undrar om lustgas var något för Mamma och JA - det var det verkligen!
Efter första andetaget med 50/50 lustgas/syre, blev Mamma jättefnittrig och alla tre; Mamma, Pappa och Ida stog där och fnittrade ikapp till dess att nästa värk kom då fnittret övergick till kvidande.
(under hela förlossningen, från det att jag fick lustgas, kommer jag ihåg att jag fick för mig att det inte alls var jag som låg där och födde, det var någon annan. Jag kommer ihåg hur jag ser en kvinna föda, som om jag vore ovanför henne och ser henne föda barn, men att jag känner hennes smärta och skriker med henne när hon skriker) skumt, right? haha..
När barnmorskan för första gången kollar hur pass mycket Mamma öppnat sig, hade redan hela livmoderertappen utplånats och hon var nu öppen sju centimeter. värkarna kom med mindre än en minuts mellanrum och hon hade jätteont - hela tiden!
strax efter nio fick Mamma trycka på och klockan 09.58 fick jag se världen för allra första gången!
(Jag kommer ihåg här hur rädd jag var när Bebis inte skrek något när han väl var ute.. kommer ihåg hur jag skräckslaget skriker till barnmorskan att "varför låter den inget??" men strax därpå hör jag det ljuvligaste skriket jag någonsin hört - min lilla, lilla pyttebebis)!
Eftersom jag var sex veckor för tidig, sprang alla läkare som fanns i rummet och som Mamma inte upptäckte förrän nu - säkert fyra stycken(?), iväg med mig för att kolla att jag mådde bra, vilket jag gjorde och fick äntligen komma upp på Mammas mage och Äntligen fick Mamma och Pappa bara ligga där och njuta av Mig! Efter att dem fått beundra mig, var jag tvungen att åka upp till avdelning 62C (en neonatal avdelning för barn som är för tidigt födda), med min Pappa.
Mamma fick fick ligga och vila, men de enda hon låg och tänkte på var att hon ville vara där med Mig, Sitt Gossebarn utan namn. Jag var den finaste Mamma och Pappa någonsin skådat med mycket, svart hår på huvudet, polisonger, stora mörkblå ögon och självklart - en Hermanssonsnäsa!
Gabriel var en liten, liten sparv.
Storlek 50 var alldeles, alldeles för stort och de enda kläder han kunde ha var i storlek 40,
vilket också var stort.
När Gabriel var tre månader kunde han äntligen ha storlek 50.
Vikt. 2222 g
längd: 44 cm
huvud omfång: 32 cm
Kommentarer
Postat av: Mamma till Milo
Vad fint du skrev :)
vad liten han va :)
Tycker du är en jättebra mamma till din underbart söta son :)
vad jag har läst om din förhållande till din son
Kram Mikaela
Postat av: Moster till Gabriel :)
han ser ut som en docka min lilla älskling!
Trackback